Här kan du läsa om några av mina prestationer.
SM90 2010
Ett par månader innan GAX fick jag frågan om jag ville komma upp och springa testloppet för SM90, även om jag visste att det bara skulle vara två veckor efter GAX så tackade jag JA till inbjudan. Hade reserverat mig för att kunna stanna hemma om jag var trasig. Loppet skulle gå mellan Sälen och Mora samtidigt som Vasastafetten och eftersom jag sprungit den sträckan en gång förut så visste jag att det skulle bjudas på fantastiska löparupplevelser.
Träningen innan:
När jag gått imål på GAX:en så vilade jag i 8 dagar innan jag gav mig ut på ett lätt pass på 40 minuter, mina enda sviter från Skåne var ett par trasiga tår som nu läkte fint. Vilade en dag och sedan gav jag mig ut på ett lite längre distanspass, dagen efter körde jag fartlek och kroppen kändes bra.
Resa:
Satte mig i bilen kl 19:20 dagen innan start och var framme vid stugan i Mora kl 23:00, tassade in och försökte att möta John blund så fort som möjligt. Kl 04:30 var det dags för frukost och nödgröten som var över sedan Trans Europa kom väl till pass. 05:20 gick vi gemensamt till bussen som skulle ta oss till starten. Slumrade till en stund på bussen och vaknade av att munnen läckte dreggel.
Utrustning/energiintag:
Enda skillnaden i kläder och utrustning sedan GAX var att jag även hade ett par lösa ärmar på mig i starten eftersom det var lite kyligt. Körde också med två st flaskor, en varje hand. Energiplanen gick ut på att starta med Endast HEED i flaskorna eftersom jag körde med Vespa, efter två timmar skulle jag gå över på Perpetuem och vatten, ny Vespa varannan timme och ett stadigt intag av gel, Endorlytes och Anti Fatigue caps skulle räcka.
Tävlingen:
När starten gick så var jag allra sist och jobbade mig långsamt i min egen takt upp igenom fältet av löpare, det var ju på grund av alla stafettlöpare ganska trångt första 5 minuterna. Hade bestämt mig för att köra i en fart som kändes behaglig, varken för fort eller för långsamt. Redan efter 10 km kände jag att det stockade sig i låren och jag började att gå i backarna för att få det att släppa (det brukar funka). Kände att det var någonting som inte stod rätt till när jag fick börja slita rätt hårt även på de fina trailpartierna. Vid 20 km så börjar det att smärta i benen och framförallt i låren, jag försöker då att sänka farten och fortsätter att gå i backarna. Missar den första ultrakontrollen vid 24 km men stannar någon km senare vid en vattenkontroll och fyller på med Perpetuem och vatten. Vid 30 km så går det så tungt att jag bestämmer mig för att gå tills det att mina två kompisar Geir och Kent skulle komma ikapp mig (jag visste att dom skulle ta det lugnt och var en bit bakom mig). Bara ett par km senare så känner jag ur kroppen protesterar på alla sätt den kan och jag börjar fundera på att kliva av. Jag har aldrig brutit ett lopp förut och jag fick slåss rätt hårt mot tankarna att jag faktiskt skulle släpa mig imål. Till slut så kommer jag fram till att risken med att släpa sig 60 km till inte kommer att vara värt det eventuella priset framtida träning skulle få betala så vid Risberg kliver jag av. Går ut på parkeringen och får lift med ett supertrevligt par som kör mig till Evertsberg, TACK SKALL NI HA. Vid Evertsberg visste jag att Zandra och Jonas Buud skulle finnas på den andra ultrakontrollen. Letar mig ner till deras station och får låna lite kläder av Jonas att dra på mig. Stannar vid kontrollen och försöker att göra lite nytta innan vi gemsamt åker ner till målet. Efter ett par timmars väntan så bestämmer jag mig för att det är dags för kroppen att få lite dusch så jag promenerar upp till stugan. 45 minuter senare sitter jag i bilen på väg hem och får en stund för mig själv att fundera.
Summering:
Så här med facit i hand så kan man ju räkna ut med bakdelen och en vit krita att det inte räcker med två veckors återhämtning mellan ett lopp på 246 km och nästa ultralopp. Kroppen kändes bra innan och jag tog en kalkylerad chans, den gick inte hem. Jag är inte bitter eller besviken på något sätt, förklaringen till mitt första brutna lopp är enkel. Jag hoppas verkligen att SM90 blir ett lopp som många löpare vill uppleva för jag tror verkligen på att det går att göra till något speciellt.
Tack till alla som fixade loppet på bästa tänkbara sätt. Tack till det underbara paret från Götene som lät mig svetta ner deras bil. Tack till Jonas och Zandra för kläderna och bilturen till Mora.
The gax trans scania 246 km, 2010
246 km längs Skåneleden. Start i centrala Malmö, ut till Östersjön och så tillbaka igen. Jag visste att det skulle bli tufft men inte så tufft.
Träningen innan:
Träningen veckorna innan loppet flöt på bra, hann med en seger på ett 11,5 km långt terränglopp där jag fick ett fint kvitto på formen. Totalvilade de sista fem dagarna innan loppet.
Mål:
Målsättningen för loppet var tydlig: jag skulle vinna men oavsett hur det skulle gå så ville jag ha en känsla av att verkligen ha gett allt på mållinjen.
Starten:
Tävlingen började med en prolog där vi sprang mer eller mindre i samlad trupp ut till en pir i Malmö och tillbaka till starten igen, en tripp på ca 7 km. Jag låg bland de främsta hela vägen. När vi passerar startpunkten så är vi tre löpare som går iväg direkt. Förutom mig själv så var det Jari Tomppo från Finland och Wouter Hamelinck från Belgien.
Utrustning/energiintag:
Utrustningsmässigt såg jag ut som vanligt: Militärskorna från Newbalance, trailshorts, cykelhandskar, linne, strumpor, kalsonger och keps från Newline, solglasögon från Atletus. Hade även gaiters och kompression på underbenen från start. Körde med nathanväst och en flaska i handen. Hade alltid med en reservgel, toapapper, mobil, kartfodral med alla kartor. Jag hade support på detta lopp i form av Roland och Hanna som med hjälp av en husbil letade sig fram till 32 st platser i terränglådan, avståndet mellan dessa var mellan 7 och 10 km. Energiupplägget var enkelt: Vespa innan start, Hammer Heed fram till 22 km därefter enligt följande: Per timme = 2 skopor Hammer Perpeteum, 2 Endorlytes, 1 Anti fatigue cap, 1 dos gel. Varannan timme tog jag Vespa istället för gel och var fjärde timme åt jag något litet bara för att fylla magsäcken lite.
Tävlingen:
Efter ca 22 km så sprang Jari lite fel så jag och Wouter låg själva i ledningen. Vi låg i stort sett tillsammans fram till 30 km där jag gick ifrån. Det var det sista jag såg av honom. Nu låg jag själv i täten och det var fortfarande mer än 220 km kvar av tävlingen, jag hade redan innan start bestämt mig för att hela tiden oavsett vad som hände köra mitt race, lyssna på kroppen. Vid 85 km så kommer Jari upp bakifrån och går förbi, vid 95 km kommer jag ikapp honom och vi irrar en stund tillsammans i Lövestad innan vi springer vidare tillsammans. Vid 105 km så gör vi en gemensam felspringning på ca 30 minuter, där bestämmer vi oss för att hålla ihop en stund för att lättare hitta. Jag får en svacka vid 118 km och Jari går ifrån men när vi kommer till Brösarp så säger han att han måste sitta en stund så jag går ifrån igen. Trycker på lite ut ifrån Brösarp och nu är jag ute ur svackan, springer på en stor fin väg och farten är god. Efter ca 6-7 km så ser jag en skylt som säger Kivik 1 km, där inser jag mitt misstag och ringer till min support för att få direktioner, jag hade klippt mina kartor rätt snålt så Kivik fanns inte med på kartan. Irrar mig in i ett litet samhälle och hittar en samling lätt berusade pensionärer. Frågar efter vägen till Skepparpsgården (vändpunkten vid Östersjön), får veta att det är minst 3 km rakt norrut utmed havet, jag befinner mig mindre än 100 meter från Östersjön visar det sig. Springer ut på stranden och sätter fart. Nu är det sedan länge kolsvart och pannlampan har svårt att ge mig någon hjälp eftersom vattendis från havet sprids i luften och reflekterar ljuset. Jag pumpar på hårt i den mjuka sanden och når tillslut Skeparpsgården och vem ser jag där på stranden om inte Jari. Jag springer snabbt ner till vattnet och doppar handen i Östersjön och sedan traskar jag upp till parkeringsplatsen där Roland och Hanna väntar. Sätter mig ner i campingstolen och ger mig själv ett par minuters andrum innan jag ger mig av för att jaga ikapp Jari.
Redan efter ett par hundra meter är jag ikapp honom och vi sätter av tillammans tillbaka mot Malmö. Efter ca 30 minuter så möter vi de första löparna på väg ut mot vändpunkten. Någonstans här bestämmer jag och Jari att vi skall hålla ihop under nattens mörka timmar och göra upp om segern när det blir ljust igen. Vi började båda bli rejält sömniga och jag upplevde att Jari började bli lite sliten. Vissa partier gick vi en hel del, vi var båda sömniga och hade det väldigt klurigt med orienteringen, gjorde massor av småfel och vid ett tillfälle la vi säkert bort upp emot 30 minuter på massa velande och tillslut en rejäl omväg innan vi hittade rätt. På väg tillbaka mot Lövestad så sliter Jari rejält, han är nära att spy och är sjukt sömnig. Vid Lövestad (155 km) bestämmer han sig för att sova i 20 minuter hos sin support, nu ser jag min chans. Jag är också rejält sömnig men vet att det kommer att gå över så jag försöker att trycka på och är väldigt effektiv i allting jag gör, fortsätter dock att springa smart och lyssna på kroppen. Långa partier sliter jag hårt mot sömnigheten och kör en kombination av att spruta mig själv i ansiktet med vatten, tugga koffeintuggummi och sjunga barnsånger (högt). Löpmässigt går det kanonbra hela tiden. Vid ca 215 km så springer jag fel och slarvar bort minst 30 minuter, blir arg på mig själv och rädd att jag ännu en gång navigerat bort en topplacering. Väl på rätt spår igen så gör jag en liten kraftansträngning för att jobba ikapp några av mina förlorade minuter. Vid 225 km så är min sömniga hjärna inte alls med och jag irrar runt i Holmeja, rätt som det är springer Jari förbi och ser pigg ut. Jag vet att han spelar pigg och håller en högre hastighet än vad han egentligen pallar, allt för att knäcka mig. Han lyckas inte knäcka mig men jag lyckas heller inte svara på hans höga hastighet. Efter bara några minuter så ser jag hur han slår av på farten men då har han ca 300 meters försprång. Efter bara 3 km så kommer vi in på Golfbanan strax innan Torup, där tappar jag Jari och när det är dags att svänga in på Elljusspåret för att ta sig ner mot Torups slott så får min hjärna inte ihop det för en andra gång, slarvar bort säkert 10 minuter till. När jag väl kommer ner till min support i Torup så är jag riktigt vimsig och har stora svårigheter att styra min hjärna åt rätt håll. När jag väl kommer iväg så är hjärnan med i matchen igen och sömnigheten är som bortblåst. Problemet är att det är ca 16 km kvar av tävlingen och mina ben är helt rökta, här kommer min enda riktigt stora svacka under hela loppet.
Inser snabbt att förstaplatsen glider mig ur händerna men vägrar att ge mig så jag sliter hårt och ont in mot sista supportpunkten. När jag kommer fram till sista suportpunkten så är det ca 7 km kvar till mål. Nu är jag helt slut och sliter som ett djur ett par km innan det dyker upp en löpare som frågar om jag vill ha sällskap? Gissa om jag blev glad. Som en riktig boost för mitt självförtroende kan han fortfarande gå bredvid mig när jag tar i allt jag kan och låter som ett ånglok med astma. Rätt som det är så svänger vi in mot målet och där står en liten men kär skara människor och tar emot mig. Jag rasar ihop på en liten stenmur och behöver ett par minuter för att samla mig. Precis när jag sätter mig upp så kommer nästa löpare och går imål. Lustigt att man har ett par ben som kan springa 246 km men när det var dags för mig att traska bort 25 meter för att hämta pokal mm så måste jag avbryta halvvägs och lägga mig ner, benen klarar inte mer. Vi lastar in oss i husbilen och åker upp till hotellet där jag inte är särskilt svårsövd, vaknar på morgonen efter och mår faktiskt ganska bra.
Summering:
Det gick ju inte riktigt som jag hade tänkt mig rent placeringsmässigt men förutom det så hade jag ett kanonlopp. Energimässigt så var det ännu en fullträff, magen mådde prima hela vägen. Jag var aldrig på toa och upplevde aldrig att magen ens var i närheten av obalans. Supporten fungerade klockrent, Roland och Hanna fanns där dom skulle och gav mig det jag behövde, dom var också noga med att hela tiden påminna mig om att fortsätta fokusera på mig själv och köra mitt race. Det faktum att jag hade samma kläder och utrustning hela loppet igenom talar sitt egna tydliga språk. Jag var stark hela vägen och mitt enda problem innan de sista 15 kilometrarna var sömnen som jag effektivt kämpade mot och vann. Att ha med mig familjen gav mig som vanligt det där lilla extra att se fram emot och att veta att dom fanns vid målet gav mig massor av energi de sista milen. Förutom två polare som jag ringde upp då och då för att få lite hjälp mot sömnigheten så var det helt fantastiskt att kunna ringa sin fru och först säga god natt och sedan 10 timmar senare ringa upp och säga god morgon och fortfarande ha ett par ben som ville springa.
Jag är inte nöjd men inte heller missnöjd.
Kristins runde 50 miles 2010
50 miles (81,3 km) och upp på 5 st 700 meterstoppar, en dropbagstation efter ca 30 km, det var vad jag visste innan start.
Träningen innan:
Träningen har flutit utan avbrott och helt enligt plan sedan Lidingö ultra. Allt eftersom tävlingen närmade sig så kände jag dag för dag hur formen blev bättre och bättre. De sista fartpassen kändes helt underbara.
Mål:
På startlinjen så hade jag två mål i huvudet, jag skulle ha en pallplats och jag ville köra hårt.
Starten:
Omedelbart i starten så drog Jon Harald Berge iväg i hög fart, jag klev in på en andra plats och hittade snabbt mitt tempo. På väg in mot den första toppen (ca 5,5 km) så hade jag sällskap med Runar Gilberg men omedlbart när det började gå uppför på allvar så drog jag ifrån. Vid den andra toppen efter ca 9 km så hade jag fått någon minuts försprång.
Utrustning/energiintag:
På fötterna hade jag mina Newbalance, en specialsko framtagen med Norska Försvarsmakten, en lätt och snabb sula med en kraftigare överdel för att passa trailmiljöer. CEP strumporna satt som vanligt på underbenen. Newlines trailshorts och min tävlings t-shirt kompletterades med Newlines Windpack jacka. På händerna körde jag med Newline cykelhandskar och på skallen satt Atletus bågarna och Newlinekepan som vanligt. Startade med Nathanvästen med en 1,5 liters vätskeblåsa fylld med HEED sportdryck, hade grundat med Vespa innan start så någon annan energi behövdes inte i början. Vid 33 km bytte jag till Nathan Elite 2 v Plus bälte med 2 st 0,5 litersflaskor. En flaska med Perpeteum och en med vatten, i bältet låg 2 Vespa, 1 påse med tre skopor Perpeteum, 10 st endorlytes , 5 st Anti fatigue caps, 2 st Hammer gel. Energimässigt mådde jag som en prins hela vägen.
Tävlingen:
Regnet piskade oss ganska hårt vid starten och först efter 6-7 timmar slutade det på riktigt. På väg ner från den tredje toppen (ca 15 km) så möter jag både Jon Harald och Runar, när Jon Harald kommer ikapp mig efter ett antal km så berättar han att han sprungit fel. Han försvinner igen men vid en obligatorisk stämpling (ca 23 km) så är jag ikapp igen. När jag springer ner från den fjärde toppen (ca 31 km) så klockar jag mitt försprång till Runar till ca 8 minuter och nere vid dropbagsen får jag veta att Jon Harald ligger tre minuter före. När jag lämnade platsen för dropbagsen så kändes allt kanon och jag kände att jag hade koll på läget. Passerade maraton på 3:55 och kände mig fortfarande stark.
Precis innan sista toppen (ca 46 km) så missar jag en pil i marken och springer hela vägen ner till tävlingens lägsta punkt en sträcka på 4,6 km, först där inser jag mitt misstag och vänder på klacken omedelbart och börjar plocka höjdmeter, sliter som ett djur upp till toppen. Möter flera löpare och väl uppe på toppen inser jag att jag tappat ner till en 6:e plats. På vägen ner från toppen så stannar jag och fyller på flaskorna i en bäck och passerar strax därefter en av löparna som gått förbi mig. Åter på väg ner till tävlingens lägsta punkt så känns kroppen fortfarande bra men jag börjar att ställa mig frågan huruvida det är värt att slita så hårt som jag gör nu. Efter någon halvmil så kommer jag ikapp ännu en löpare och går snabbt förbi honom. Detta ger mig ny energi och jag bestämmer mig för att oavsett placering så skall jag köra hårt men kontrollerat in i mål. Jag känner dock att felspringningen och tempoökningen som följde börjar ta ut sin rätt. Jag känner mig stark och springer kontrollerat hela vägen in mot målet och går i mål som fyra och är faktiskt rätt nöjd trots allt. Utan att spekulera i saker man inte kan veta så hade det i alla fall varit väldigt kul att få var med och kriga när Runar sprang förbi Jon Harald. Jag sprang mer än 9 km längre än vad banan bjöd och tog väldigt många extra höjdmeter. Det är svårt att säga hur mycket det kostade i tid. Känslan i kroppen var något alldeles extra den här dagen och det är vad jag tar med mig.
Lidingö ultra 50k 2010
Lidingö Ultra 50k, detta sprintlopp som jag skulle springa som ett “snabblångpass” utan ambitioner och tuffa målsättningar.
Träningen innan:
Omedelbart efter TEC blev jag sjuk, först superförkyld, sedan magsjuk och sedan bihåleinflammation. Tre veckor utan träning och sista veckan innan loppet var jag bara ute och luftade benen, sista passet var ett fartlekspass och då kände jag hur det släppte i benen lite.
Mål:
Hade sagt tidigare att målsättningen var att sätta nytt pers på 50 km men det ändrade jag på när jag insåg att träningen innan skulle mer eller mindre utebli. Kom till start med en förhoppning om att ha en bra dag i skogen och att jag skulle springa på någonting mellan 4 och 4:15, skulle det bli 4:20 så var inte det hela världen.
Starten:
Kom iväg bra och insåg efter någon km att jag låg sjua och kände mig rätt nöjd med det. Så fort det kom en backe så kom jag ikapp löpare framför men när det planade ut så gick dom ifrån igen.
Utrustning/energiintag:
På kroppen hade jag mina nya skor från Newbalance, en specialsko framtagen med Norska Försvarsmakten, en lätt och snabb sula med en kraftigare överdel för att passa trailmiljöer. CEP strumporna satt som vanligt på underbenen. Newlines långa kompressionstights satt som en smäck. Körde med Newlines underställströja med mitt nya tävlingslinne över . På händerna körde jag med Newline cykelhandskar och på skallen satt Atletus bågarna som vanligt. Vätskan hade jag i mitt nya Nathan trailmix bälte. Tävlingen var också ett första test av Vespa, tog en 45 minuter innan start och ytterligare en direkt innan start. Under loppet drack jag 6 dl Hammer Heed sportdryck fram till 25 km plus ett par munnar vatten. Vid 26 km fick jag två nya flaskor av min fru som agerade support, tog också en Vespa till. Drack i stort sett upp båda flaskorna plus ett par munnar vatten på vägen fram till målet.
Tävlingen:
När jag kom till 5km markeringen så insåg jag att det gått alldeles för fort, strax över 20 minuters. Så jag drog i handbromsen rejält. Tog två placeringar på väg till 10 km som passerades på 43 minuter. Kände att så fort det blev teknisk löpning eller uppförslöpning så tog jag in på två löpare framför. Lät tiden och banan ha sin gång och vid ca 17 km gick jag förbi dom och låg nu trea. Andra och tredje milen passerades också på 43 minuter per mil och det kändes hur bra som helst. Vid 35 km så började det att ta emot lite så jag gick i dom brantaste backarna, detta gjorde jag för att jag kände att jag fortfarande kunde springa på bra när det var plant, tappade bara en minut eller två mellan 30 och 40 km. Med 10 km kvar så fick jag för mig att jag såg löpare närma sig bakifrån och tyckte väl att jag slitit lite för hårt för min placering för att ge upp den med mindre än 10 km kvar. Detta gav mig ny energi och jag låg på bra. Fortsatte att gå i dom brantaste backarna men kunde hela tiden ligga på när det var plant. Det var först på sista kilometern som jag kunde slappna av och springa på avslappnat in i mål. Gick imål som trea på 3:49. Det visade sig att det aldrig varit några löpare som närmade sig. Jag är väldigt nöjd med loppet, det var väldigt skönt att kunna persa med 10 minuter med en tre veckors sjukdomsperiod bakom sig. Att ta en tredjeplats i nordens största ultralopp känns heller inte fy skam. Energiintaget var perfekt och jag häpnade över hur bra Vespa fungerade. Som vanligt hade jag också förstklassig support, denna gång av min underbara fru och Lillgrabben.
TEC 2010
Täby Extreme Challenge 100 miles. Detta lopp har jag laddat för I många månader. Många mil har ägnats åt att visualisera hur det skulle bli. Oj vad rätt och fel jag skulle få.
Grundträningen:
Träningen mot TEC och övriga säsongen 2010 påbörjades på allvar i september månad 2009, långsamt började jag att bygga upp kroppen igen efter Trans Europa. Hade bestämt mig för att satsa på att bygga snabbhet genom minst två intervallpass i veckan varav oftast ett var någon typ av backträning. Ett riktigt långt långpass i veckan skulle säkerställa uthålligheten. Oftast landade långpassen kring 5 timmar och det var inte många veckor som det passet uteblev. Sakta men säkert ökade jag antalet intervaller och började så småningom märka att det gav resultat. Målsättningen att springa fortare än 17:40:41 som var det tidigare svenska rekordet var väldigt sporrande och många gånger hade jag det som ett mantra när det tog emot. Grundträningen 09/10 är min bästa hittills av flera olika anledningar men framförallt så har kontinuiteten varit nästan 100 procentig och jag har verkligen haft ett tydligt mål med en tydlig plan för att nå dit.
Testlopp:
2009 körde jag tre lopp under hösten för att kolla av träningen. Alla tre loppen var 50 km och gav mig oerhört bra kvitton på att jag var tillbaka efter Trans Europa och att träningen var på rätt spår. 2010 började jag med att springa Råsta runt (5 timmars), allt gick precis enligt plan och träningen rullade på. Nästa test var 10 timmar på löpband under Vildmarksmässan där jag ville testa hur kroppen kändes efter 10 timmars löpning samt att jag skulle ge min nya sportdryck en bra chans att visa vad den gick för. 10 timmar och nästan 11 mil senare kände jag mig näst intill oberörd. Eftersom jag jobbat mycket med att öka min snabbhet så var det med lite skakiga ben jag ställde mig på startlinjen på Premiärmilen, skulle alla intervallpass verkligen gjort någon skillnad? Nytt pers med 30 sekunder och en måltid på 35:42 gav mig precis det jag ville ha.
Formtoppen:
Efter Primärmilen så gick jag med full kraft in i formtoppningsperioden och lättade på träningen successivt, allt kändes väldigt bra och jag började verkligen längta till tävlingsdagen.
Utrustning/energiintag:
På kroppen hade jag mina nya skor från Newbalance, en specialsko framtagen med Norska Försvarsmakten, en lätt och snabb sula med en kraftigare överdel för att passa trailmiljöer. Damaskerna från Black Diamond som jag haft i säker 8 år hänger fortfarande med. CEP strumporna kändes självklara. Newlines korta kompressionstights med sommartights över kändes vettigt. Körde med Newlines gamla tunna underställströja med performance jacket över och ytterst hade jag mitt nya tävlingslinne. På händerna körde jag med Newline cykelhandskar och på skallen satt Ateltus bågarna som vanligt. Den obligatoriska utrustningen hade jag i min midjeväska från Nathans men efter ca 8 mil så bytte jag till Nathan race vest. Under natten körde jag med min nya pannlampa från Silva som funkade väldigt bra. Vätskan intogs i Zombierunners egen flaska i Ultimate directions handjagare. Jag drack en flaska med Hammer Perpetuem varje varv och vid varvning tog jag Endorlytes, Anti fatigue caps, en dos Hammer Gel och ett par munnar vatten.
Tävlingen:
Jag hade bestämt mig för att låta kroppen styra farten, jag visste att för att springa på min måltid som var 17:20:00 så var jag tvungen att ha varvtider under 1:05, jag tillät mig inte att köra varven fortare än 55 minuter. Kom iväg bra och kände tidigt att kroppen svarade väldigt bra och varven bara rullade på. Hade som delmål att de första 10 milen skulle gå utan ansträngning och det lyckades jag väldigt bra med. Hade inte särskilt mycket sällskap fram till 10 mil utan körde mest på själv med mp3 spelaren i öronen. Gillar att ligga själv och bara nöta på. Många jag passerade utmed banan var väldigt positiva och peppande vilket var väldigt sporrande och kul såklart. Som parantes kan jag nämna att 2009 vann jag 50 miles på 7:19 nu passerade jag 50 miles på 7:28 helt oberörd, snacka om utveckling. När 10 mil var avklarade så anslöt Fredrik Elinder som skulle agera pacer, vi har kört en del långpass ihop så han visste vad som gällde. Vi hade väl ca 1,5 till 2 varv där jag fortfarande var fräsch men sedan började kroppen säga ifrån. Det som var tydligast var att när jag försökte ligga på så skenade pulsen jag blev väldigt andfådd. Jag försökte gång på gång men efter ett tag så gav jag upp och lät kroppen bestämma helt enkelt. Jag behövde inte pressa mig till max eftersom jag redan insåg att jag skulle slå min måltid med en hel del. Varvtiderna blev längre och längre men någon riktig klubba kom aldrig utan det gick helt enkelt bara segare och segare. Fredrik gjorde ett bra jobb och såg bara till att vi gjorde det vi skulle där ute i skogen. Mentalt sett så var detta ett av mina bästa lopp, inga svackor överhuvudtaget och det var lätt att motivera sig till ett varv till hela tiden. Rätt som det var så var det dags för sista varvet och vi hade räknat ut att det fanns en bra chans att jag skulle gå in under 17 timmar, gjorde ett tappert försök att öka lite men efter 3 km så sa kroppen ifrån och jag fick sänka farten. Gick i mål på 17 timmar och 5 minuter och kände mig väldigt nöjd med min prestation. Jag har under en väldigt lång tid jobbat målmedvetet för att kunna springa 100 miles på en tid under 17:40 och jag lyckades med att göra det 35 minuter snabbare. Allting funkade väldigt bra, energiintaget, varvningarna, mentalt och framförallt löpningen. Stort tack till Magnus, en grym support. Fredrik en klockren pacer. Såklart till RFC för stödet som aldrig verkar ta slut. Till alla löpare som förgyllde tillvaron där ute i skogen. Till Janne Söderkvist och alla övergrymma funktionärer vars engagemang inte verkar ha några gränser och såklart det största tacket till min fru och mina underbara barn som hela tiden får hänga med på upplevelser utöver det vanliga.
X-Sweden 2004.
Klockan 14:36 den 18: e juli klappade jag Poseidon på Götaplatsen i Göteborg och sedan bar det av, nu hade jag ca 50 mil framför mig till fots innan jag skulle nå resans slut på Sergels-torg i Stockholm.Målsättningen var att klara av sträckan på mindre än 6 dygn men skulle det ta längre tid så skulle det inte gör någonting det viktigaste var själva resan.Till min hjälp att hitta så hade jag klippt ut och plastat in kartor i skala 1:100000 där jag också ritat in färdvägen, vägen jag skulle ta var inte den snabbaste men förhoppningsvis vacker och spännande.
Medan jag springer förbi Liseberg och siktar på Skatås frilufsområde så inser jag att denna skala på karta inte lämpar sig för stadsorientering så jag frångår ganska snabbt den tänkta färdvägen och siktar helt enkelt in mig på att komma till Partille så smidigt som möjligt.Framme i Partille så gör jag den första provianteringen, tunnbröd och mjukost. Kassapersonalen på macken tror mig nog inte när jag berättar vad jag skall ta mig till.Resan går vidare genom Lerum till Floda där jag tar min första längre rast på 30 min där jag passar på att ta hand om mig själv på en badplats, min filosofi för att lyckas med fysiska prestationer som denna är att ta hand om sig själv så bra det bara går när man vilar för att kunna plåga sig när man springer.
Efter rasten så börjar jag med att gå i 30 min och nu inser jag att det som jag trodde skulle vara asfalterade vägar på kartan kan vara allt ifrån igenvuxen traktorstig till fin landsväg. Så småningom så kommer jag fram till Ingared där jag träffar en väldigt trevlig och pratsam herre som berättar att det finns en öppen affär en liten bit längre fram, jag går in i affären och köper en dricka att blanda ut mitt vatten med för att få lite sportdryck i mig, framme vid kassan så frågar kassörskan mig om jag springer mellan Stockholm-Göteborg, jag frågar hur hon kan tro det? Då berättar hon att dagen innan varit inne en herre och handlat och han berättande att han sprungit från Stockholm och var på väg till Göteborg. Vad är oddsen för det tänker jag medan jag springer iväg.Vid metropolen Hulskog så passar jag på att stanna och ringa hem till min sambo för att berätta att allt går bra och att jag kommit ca 4,5 mil, hon önskar mig lycka till och så bär det av igen. Efter några kilometer så konstaterar jag att jag kommit ca en tiondel av sträckan och det känns ganska långt hem. Stannar vid en sjö och fyller vatten, stoppar i två stycken vattenreningstabletter och fortsätter att springa. Nu är det mörkt och jag letar efter en bra plats att ta min första sömnpaus på. Hittar en fin plats i skogen bredvid vägen där jag breder ut mitt liggunderlag på marken. Tar på mig långbyxor jacka och myggnät och drar räddningsfilten över mig. Då kommer myggen! Det visar sig ganska snart att denna till synes lämpliga kamperingsplats också var ett partyställe för traktens alla mygg så efter ca 30 min så ger jag upp, packar snabbt ihop mina prylar och ger mig ut på vägen igen.
Strax innan Nårunga så gör jag ett nytt försök till vila och nu har jag lärt mig en läxa så nu går jag ut på en nyslagen åker där vinden får härja fritt, gör om hela proceduren och sover i 1 timme och 30 min innan jag ger mig av igen.Precis innan jag når Ornunga så börjar det att regna och jag bestämmer mig för att söka skydd i en dunge vid sidan av vägen, kryper in under en gran och drar filten över mig, där ligger jag i ungefär 20 min innan jag ger mig av igen och nu visar sig Sverige från sin bästa sida. Dagen gryr och allting luktar sommarregn. Fyller vattenflaskan i en liten fors och springer vidare mot Asklanda. Nu är maten slut så jag siktar in mig på Ljung för att för att handla lite mera mat.När jag kommer till Ljung så ser jag att den lokala Ica affären inte öppnar förrän om 45 min, så jag bestämmer mig för att vila lite i en busskur. Gör en ny proviantering och lunkar vidare. Några mil senare så når jag Floby och passar där på att få mig min första kopp med kaffe, som dopp till den så tar jag en korv med bröd. Några kilometer senare så kommer jag ut på riksväg 47 och får här för första gången under denna resa en inblick i hur det är att springa på stor väg, bara efter några hundra meter så börjar jag att sakna dom små slingriga traktorstigarna.
En strutsfarm vid sidan av vägen höjer stämningen lite och jag inser redan nu att detta kommer att bli en mycket händelserik resa. Vid Marka så viker jag av in mot Falköping där jag gör ett nytt stopp på en bensinstation för att fylla lite vatten och förråd. Siktar in mig på Torbjörntorp och sedan ut på riksväg 46, där jag på nytt börjar att nöta asfalt. Vid Åkagården så viker jag av 46:an och stannar vid en bondgård för att fylla lite vatten och hinner också få lite vägbeskrivningar. Nu är det mörkt igen och jag inser nu att jag faktiskt har varit på dessa mörka skogsvägar tidigare, jag skymtar Billingen och inser att jag springer inne på Skövdes skjutfält där jag varit och övat vid ett flertal tillfällen. Helt plötsligt så stämmer inte kartan överens med verkligheten och jag förstår att jag gjort min första felnavigering, efter ca 60 min så är jag på rätt väg igen, nu börjar jag bli riktigt sömning och bestämmer mig för att sova. Lägger mig i kanten av en åker och somnar sött, när jag vaknar så har det gått ca 1 timme och jag packar ihop och ger mig av.
Jag inser efter en stund att den sömn jag fått denna natt inte var tillräcklig så jag tar mig till Varola och fyller lite vatten inne på kyrkogården och sedan går jag och lägger mig i en lekställning inne på skolans lekplats. När jag vaknar så känner jag mig utvilad och kan ganska omgående sätta fart mot nästa mål. Passerar Värsås innan jag når Tibro, efter en stunds letande så hittar jag en bensinmack där jag går in för att få mig lite kaffe och mat. Här möter jag förmodligen en av Sveriges trevligaste bensinmacksägare, han bjuder in mig i fikarummet där jag får kaffe och smörgås, en mekaniker ger mig hundra kronor att köpa öl för när jag går imål och när jag skall betala så bjuder han på de chokladkakor som jag vill ha. Nu vet jag att jag har en av de tuffaste sträckorna framför mig, först skall jag ta mig till Karlsborg och sedan vidare till Askersund och större delen av denna sträcka kommer att gå på riksväg 49. När jag kommer till Ransberg så kommer jag ut på 49:an och börjar åter igen att nöta asfalt, passerar Mölltorp och så småningom så kommer jag till Karlsborg där jag tar en timmes rast och äter upp mig på korv och mos.Efter rasten så styr jag näsan mot Askersund ca 5 mils löpning kvar detta dygn och jag börjar med att gå i 2 timmar och kommer då ganska exakt 1 mil och tycker då att detta kommer att ta lite väl lång tid så jag provar att springa lite fortare än vad jag gjort tidigare och det går alldeles utmärkt, springer 1 mil på en timme, men nu känner jag en smärta i vänster knä som inte vill ge sig så jag tar en rast på 10 min och stretchar lite. När jag skall börja springa igen så hugger det till och jag känner så väl igen smärtan. LÖPARKNÄ!!! Jag skriker rakt ut av smärta och undrar om detta skall vara slutet på denna resa som när snart kommit halvvägs på. Nu bestämmer jag mig för att det får bära eller brista så jag stretchar efter alla konstens regler fast mycket hårdare och sedan så tar jag ett reflexband som jag hade på höger ben och spänner åt under vänster knäskål så hårt jag kan och sedan springer jag vidare.
Det funkar och jag springer en mil till på en timme och efter en stund så känner jag att smärtan börjar att försvinna. När jag kommer fram till riksväg 50 så stannar jag och ringer för andra gången hem till min sambo och berättar att jag nu efter två och ett halvt dygn är halvvägs. Efter samtalet så byter jag om till sovkläder och tar på mig pannlampan och går de sista 3 kilometerna in till Askersund. Hittar en öppen bensinmack där jag på nytt stoppar i mig två korvar med mos och en kaffe, ber att få sitta en stund och det går bra så jag kryper upp i ett hörn och lägger mig ner och vilar i 45 minuter. När macken stänger så promenerar jag iväg och hittar efter en liten stund en dunge inne i Askersund där jag breder ut mitt liggunderlag och somnar gott.Jag vaknar efter ca 1,5 tim och känner mig ganska utvilad, tar på mig pannlampan och knallar iväg. Efter ca 1 tim så stannar jag i Åmmeberg och äter lite frukost. Sedan var det dags för den sträcka som jag varit lite orolig för, nu skulle jag springa på ganska små grusvägar ett antal mil på vägen till Hjortkvarn, med facit i hand så visade det sig att denna sträcka var jättevacker och tämligen lättsprungen.
Väl framme i hjortkvarn så stannar jag och handlar lite mat och går på toaletten. Siktar nu på Kattala som var dagens halva mål, när jag kommer fram till kattala så väljer vädergudarna att belöna mig med en regnskur så jag tar skydd under en buske i en trädgård där jag snart inser att massor av myror gjort samma sak, så det blir till att bryta upp och flytta sig några hundra meter. Nu har det slutat att regna och jag lägger mig bredvid en kohage och käkar en smörgås, ringer mina föräldrar och samtalar med kossorna i hagen.När jag rastat färdigt så beger jag mig mot dagens andra mål som var Katrineholm.Passerar Iboholm och när jag kommer till Regna så börjar det konstigt nog att regna, springer vidare på vad som kändes som Sveriges mest kuperade vägsträckning, när jag kommer till Ödestorp så går jag in till ett hus och ber om lite vatten och får då vatten från 120 meters djup och det var verkligen kallt och gott. Nu börjar det faktiskt att gå ganska tungt och det känns väldigt långt till Katrineholm men jag tuggar på med mitt schema, springa 60 min, vila 10 min, springa 60 min, vila 10 min osv. nu kommer jag till Hävla bruk och där är allting stängt till min stora besvikelse, nu skulle jag vara tvungen att ta mig till Katrineholm utan möjlighet att fylla på mina förråd.
asserar Nora och nu provar jag att springa fortare för att komma fram lite snabbare och det går bra i ca 1,5 mil passerar Djulokvarn och efter ca 5 km så kommer den stora klubban, nu ösregnar det och mina förråd är tomma. Jag kan inte längre springa utan tvingas att gå och det går ganska långsamt. När det blir mörkt så kommer kylan och jag tvingas att klä på mig mina sovkläder och pannlampa, med tre km kvar till Katrineholm så sätter jag mig i ett dike och rastar i ösregnet, klockan 23.20 så ser jag äntligen dom gyllene bågarna som för mig symboliserat målet de senaste timmarna. Kliver in på Mc Donalds och äter upp mig samtidigt som jag torkar lite kläder, efter 40 min så är det dags för stängning så jag promenerar ner till en mack och handlar lite innan jag ger mig av för att hitta en lämplig plats att sova.När jag efter mycket om och men äntligen hittar en lämplig sovplats så visar det sig än en gång att myggen skall göra sitt bästa för att störa min sömn så det blir inte mycket mer än en timmes snarkande innan jag ger upp och siktar in mig på Flen.
Nu känns det mycket bättre och väg 55 är lättsprungen så när jag kommer fram till Flen så känns det ganska bra, stannar och köper dubbla korvar med mos som jag slukar innan jag ger mig av med siktet inställt på Sparreholm där jag skall byta till väg 57 som skall ta mig många mil mot mitt mål. När jag kommer till Sparreholm så steker solen men än en gång så är folket längs vägen vänliga och jag får hjälp med att hitta vatten inne i en stängd pizzeria. Nu känns det enkelt bara 12 km kvar till Stjärnhov som är dagens första mål, men så känner jag plötsligt igen mig och inser att jag cyklat på denna väg vid ett tidigare tillfälle och kommer ihåg den fruktansvärda kupering som skall följa som inte alls framgår av kartan. Tar en längre rast och pressar mig till Stjärnhov som bjuder på ett fantastiskt sommarväder så jag tar mig ner till en badplats och tar rast i en timme.Här badar jag fötterna för första gången sedan min allra första rast strax utanför Göteborg och det är himmelskt, passar också på att ringa lite kompisar och familj. Efter att ha latat mig i solen en stund så bestämmer jag mig för att lätta lite på packningen så jag tömmer ryggsäcken på allt som inte är absolut nödvändigt och så beger jag mig igen nu med siktet inställd på min hemstad Södertälje.
Passerar Björnlunda och allt känns bra, nu känns det nästan som om jag är framme fast det är ca 10 mil kvar, när jag kommer till Gnesta så vänds plötsligt allting upp och ner, ingenting stämmer på kartan och jag blir ganska stressad eftersom jag i detta läge inte vill springa längre än nödvändigt, solen steker och vattnet tar slut, till slut så bestämmer jag mig för att stoppa en motorcyklist och fråga honom om vägen och får då veta att man byggt om vägen nyligen men att jag är på rätt spår. Kommer äntligen in till Gnesta och går upp till ett hus för att fylla min vattenflaska. Tar en kortare rast i en gångtunnel innan jag ger mig av mot Mölnbo, löpningen till Mölnbo går i ett nafs och nu känns det så där bra igen. Går in i en affär för att handla och möts av en obeskrivlig värme, tyvärr så är det en värme av det dåliga slaget, alla kylar i affären har gått sönder och istället för att vara kalla som dom ska så sprutar dom ut värme. Mycket av affärens innehåll är antingen mögligt eller varmt så efter att ha genomsökt affären på mat så kommer jag ut med en Coca Cola, en påse släta bullar och ett paket salami.Nu känns det verkligen lätt och jag nästan flyger fram, passar på att prata med min flickvän och en kompis på vägen mot Järna.
När jag kommer till Järna så är det mörkt och jag söker mig än en gång till värmen på en bensinstation. Köper än en gång en dubbel korv med mos och lunkar vidare mot Södertälje. När jag passerat Farsta Näs där jag och min familj badat så många gånger så börjar sömnbristen att ta ut sin rätt och jag börjar att se i syne. Helt plötsligt så ser jag människor i skogen som jagar mig, så jag ökar farten och springer för allt vad jag är värd, kommer ca 3 km innan jag stupar mitt på vägen där jag tvingas att ta en rast med huvudet på vägbanan men pannlampan lysandes mot eventuellt kommande bilar. Det kom inga bilar som tur var.Nu är jag helt slut och jag staplar in i Pershagen och sätter mig på en bänk utanför en affär och bara är.Lyckas ta mig några hundra meter ner till ett jordgubbstånd, tar mig in och lägger mig för att sova, då slår det mig att jag är ca 1 km från min egen lägenhet där min flickvän och min son ligger och sover, det gjorde inte saken enklare att jag fick kramp i båda höfterna och att myggen hade sitt sedvanliga party under min räddningsfilt.Efter några timmars vändande och vridande så ger jag upp och packar ihop och ger mig av.Nu är klockan 03.00 och eftersom min flickvän ville se mig när jag går imål så skulle jag inte vara i Stockholm förrän efter klockan 19.00 och det var endast 5 mil kvar så det känns nästan för enkelt.
Någon halvmil utanför Södertälje så tar jag igen den förlorade nattsömnen på en parkeringsficka innan jag lunkar vidare.När jag når Hallunda så äter jag frukost på Mc Donalds och tar så lugnt att jag hinner med att läsa en tidning och se vad jag missat de senaste dagarna, inte mycket visar det sig. Tar mig vidare genom Skärholmen, Sätra, Bredäng, Hägersten och när jag kommer till Aspudden så tar jag min sista rast innan
jag springer in på Söder, rundar Slottet och springer Drottninggatan upp mot Sergels torg, när jag tar dom sista stegen ner för trapporna och hoppar ner på plattan så möts jag av ett litet men kärt sällskap bestående av familj och vänner. Efter kram och fotokalas så förs jag till Centralbadet för att få duscha och ta hand om mig innan jag delar en pizza med min son.
Efter den första pendeltågsresan mellan Stockholm och Södertälje som jag upplevt som lugn och skön så kommer vi hem och jag somnar snart sött i en säng för första gången på fem dygn.
Nu så här i efter hand så har jag dragit ett antal slutsatser som jag vill dela med mig av:
Att springa genom Sverige var fantastiskt på flera sätt, men framförallt så träffar man massor av trevliga människor och slås hela tiden av hur hjälpsamma folk är.
Det går alldeles utmärkt att klara sig med ett minimum av utrustning och man klarar sig med en otroligt liten sömnmängd, jag räknade ut att jag aldrig sov mer än två timmar per dygn, det har sitt pris med det går.
Den värmefilt jag hade med mig var alldeles fantastisk och fungerade perfekt som sovsäck och vägde praktiskt taget ingenting.
Jag har inte hundraprocentig koll på hur långt jag sprang men jag uppskattar sträckan till drygt 50 mil och jag kunde ha klarat sträckan under fem dygn, nu tog det 5 dygn och 5 timmar.
Slutligen så vill jag tacka alla för det stöd jag fick under resans gång, särskilt så vill jag tacka Jessica min fantastiska flickvän som står ut med mig trots alla dessa